Saknaden består
Fick nyligen lite panik!
Jag satt och kollade på bilder och så dök du upp Karin. Det bara högg till i bröstet och jag insåg att du verkligen är borta. Du är borta för alltid och om det ändå vore en dröm! En dröm där du bara är borta för ett tag men kommer tillbaka. Alltså jag saknar dig grymt mycket. Jag saknar att möta ditt leende i hallen och ditt högljudda skratt som ekar i rummet. Jag saknar även när du blir så arg på dig själv på träningarna eller när du ger oss/mig tips hela tiden.
Hur faaaaaan kan en sån underbar människa som du bara försvinna? Hur kan det finnas något överhuvud uppe bland molnen om han tar dig ifrån oss?
Självklart kan man tänka så, men jag ska istället försöka tänka att du har det bra där du är nu och att du behövdes där för att göra livet enklare och bättre för dem som är med dig.
Jag säger som flax: Det är inte synd om oss utan synd om de som aldrig fick chans att träffa dig!
